En till vaddå ….
Kim på en till som jag inte anser ha någon kvalitet i sitt skapande. Här är jag och rotar i den svenska folk själen. Ted Gärdestad, vad gjorde han som var så bra? Han gick på skolan och alla säger att han var en mönsterelev på alla sätt. Vad har han gjort? Jo skapat trallvänliga låtar ned nödrims texter, på samma nivå som dansbandsmusiken.
Vaddå kändis
I samband med Lars Brandebys död så höjdes han till skyarna, sin varande en av Sveriges skådespelarelit. På vilket sätt undrar jag? Det enda sim han kan spela är Kurt Olsson, när han spelade polis så var det Kurtan utan frisyren, samma på Fredriksdals parkteater, musikal mm. Inte ens Kurtan kunde han framställa trovärdigt.
Claes Malmberg är också en så kallad skådespelare som bara kan spela en roll, nämligen sig själv. Se eländet i Lotta på Bråkmakargatan, Les Miserable. Inte ens idioten som gjorde honom känd var trovärdig som figur.
Äldste sonen Skarsgård är en till som inte borde ställa sig framför en kamera. I filmen Dykaren har eländet en replik och lyckas förstöra den. Att man har en far som hör till världens bästa skådisar innebär inte art man blir bra per automatik.
Per Morberg är en duktig kock, det måste erkännas, men skådis, nej. Den finns väl en orsak till att han byttes ut som polischef i Beck filmerna.
Varför började jag på den här listan, när jag inte orka skriva fler namn, får fylla på lite då och då.
Förnedra ett barn
Jag lärde mig ljuga tidigt sv min mor, det är väl det enda jag lärt mig av henne. Från det jag var fyra skulle jag förneka min far, han degraderades till ”bekant åt min mor”. Denna lögn höll i sig i 17 – 18 år, enda gången som jag fick låtsas av min far när jag var där mina halvsyskon inte var med. Fler lögner byggdes på undan för undan, ”varför hade de skilt sig”. Sex alternativ har jag fått, varav fem är producerade av min mor. Ska man ljuga så måste man komma ihåg vad man sagt. Som barn söker man en manlig förebild om man är pojk, i mitt fall försökte jag se min styvfar som sådan. Det jag hade för det var den ena kommentaren efter den andra om att han aldrig kunde bli min far då hans barn var blonda, vilket jag aldrig kunde bli, det närmaste jag kommit är det grå hår jag fått nu. Visst var vi ute och promenerade tillsammans, men det var efter det han blivit sjuk, innan dess var han ingen trevlig bekantskap. Det var örfilar med öppen och knuten hand, det var slag på kroppen och framförallt på baken ned rotting, ivrigt påhejad av min mor. Åtskilliga gånger stängdes jag in i garderoben för att tänka över vad jag gjort för fel, det kunde vara simpla saker som barn gör. Försökte jag prata med min mor om ”min” pappa så kunde det antingen smälla till på kinden eller ett ryck i örat. Det var inte heller så roligt att få följa med min plågoande när han, tillsammans, med sin bästa polare besökte en bordell, jag fick sitta utanför och läsa Året Runt och lyssna på ljud som jag först långt senare förstod vad det var. Har försökt förtränga det hela och lyckats till viss del, men känslan och rädslan finns kvar och skapat ett flyktbeteende, som bara skapar mer smärta. Glåporden blev fler och fler ju närmare sjukdomen han kom, jag skulle aldrig bli en man då min hud var för len för att skapa skäggväxt, vad var jag för fjant som lekte med tjejer, jag var lika värdelös och lat som min far (detta var vad jag fick höra varje sommar uppe hos morfar, sa min mor något om min far, så var det detta). Min styvfar var försäljare (min mor ville ha det till försäljningschef vilket inte stämmer) på NK och min far var röris (rörmokare), det är därför jag stavade fel på plumber. I och med att farsan var grovarbetare och blev skitig så var han värdelös. Jag fick ett ishockey spel en jul, ett spel som min styvfar och hans bror lade beslag på och spelade sönder. Sista presenten som jag fick av min far var en bok som jag gömde för att behålla, var en bra bit upp i tonåren innan jag fick ge upp försöken att reparera den, jag läste sönder den. Att jag var sängvätare skylldes på att jag höll på drunkna som fem åring, men det berodde på rädsla att bli slagen, även fast jag visste att jag skulle få fler slag, just för att jag kissade i sängen. När min styvfar tog livet av sig så kände jag en lättnad och glädje, försöken att dölja detta upplevdes av omgivningen som en chock, jag hade redan då blivit väldigt introvert så ingen brydde sig. Mor min försökte ensam ta på sig rollen som min plågoande, jag var mycket längre än henne så hon gav upp tanken på att slå med annat än redskap. Glåporden blev dock fler. Har i flera år försökt undanhålla mina syskon från vetskapen om detta, dels för att bespara dem upplevelsen över hur deras far var. Sen var det vetskapen om deras mors amorösa äventyr med andra män efter min styvfars självmord, bl.a. ovan nämnda bordellbesökande kompis och tidigare blivande styvfarfar. Jag blev mobbad vid ett tillfälle och sökte tröst och stöd hos min mor, men fick höra att det dör fick jag fixa själv. Morsans devis är att när barna bli 18 behöver man inte ha med dem att göra, visst har hon försökt leka farmor, men hon tröttnar efter ett tag. Jag gick i psykodynamisk terapi ett tag, men hoppade av då minnena bara sköljde över mig och jag kunde inte hantera det.
